Humanistiskt Initiativ

hi. Alltså. hiiiiiii. Som jag bittert fick erfara nån gång våren 2008 så uttalas "Hi" som the engelska ordet för hej, medans "hi" bara... hiiiiiiiiii.


Det var inte jag som kom på det 8D
Hela igår satt jag och läste samhällskritiska bloggar om politik, orättvisor. dumma människor, oförstående människor, fäder som inte får träffa sina barn pga att mödrarna egentligen är sinnessjuka skitstövlar etc etc. Och ett ord som ständigt letade sig in över allt; feminism. Eller möjligtvis radikalfeminism.

Jag tänker inte skapa nån politiskt debatt eller nåt här, framförallt för att jag inte är politiskt aktiv, är skitdålig på att argumentera, disskutera, analysera osv. Och... well, det finns ca en person som läser den här bloggen, som dessutom är från England (google translate omg!!), så det känns inte så himla aktuellt :3

Iaf, att flickor kvinnor, tanter, tjejer osv har blivit förtryckta genom historien, hemma, ute, i klassrummet, på jobbet och bla bla är ju ingen nyhet. Men, hur jävla ofta tänker man på hur alla pojkar, män, gubbar, killar osv känner sig, har de någonsin blivit förtryckta, orättvist behandlade, styrda av fördommar, osv?

Kort svar: Ja. Alla sitter i skiten. Oavsett vad du har mellan benen och öronen så är livet ibland (eller ofta) ett jävla helvete. Det blir kanske inte alltid vad man gör det till, hur mycket man än försöker. Tänker inte gå in mer på det, finns utmärkta bloggare som tar upp ämnet mycket bättre än jag därute.

Alltså. Det här har jag velat länge, eftersom att jag egentligen känner nån riktig könstillhörighet alls; SLUTA BEHANDLA MÄNNISKOR SOM KÖN. People are people, klart fan att vi är olika beroende på om vi har dubbla x-kromosomer eller inte, men ärligt talat, bedöm lämplighet, kunskaper samt allt annat tjafs utifrån individen själv, inget annat.

När jag guglade (hi) förut så hittade jag Humanistiskt Initiativ (HI) på uppsala universitet. Så det finns redan T_T
Men skitsamma. Det här råkar bara vara ett litet jävla inlägg på nån liten jävla blogg.

TL;DR
Jag samanfattar detta i bästa Bamsementalitet: Alla är lika värda, orättvisor är skit, var de än träffar. Vi ser inte skogen för alla träden - vi ser inte människorna för alla könen.

Var det allt?

Tackohej

Ytligheter

Jo, ja asså. Jag vet att ingen läser den här bloggen. Och jag uppdaterar den aldrig heller. Men ändå. Kommer ihåg en blogg jag hade när jag var sådär 16. Skitkul att läsa igenom, även om jag mest var olyckligt kär hela tiden. Jisses.

Så samma är det väl med den här. Nån gång kanske det blir kul att läsa det här.

Höhö.
Jävla spotify reklam.


Tänkte bara beklaga mej över hur jävla ytlig jag har blivit. Och nu snackar vi inte om andra, utan bara mej. (Och kanske James, för han har ingen smak överhuvudtaget. Jag tror han försöker att inte va gay. >_>)

Jag... bryr mej om mitt utseende ._. Helt plötsligt! Poff! Bara sådär lixom! Kom tillbaka till Sverige för typ en vecka sen och har sen dess shoppat KLÄDER! KLÄDER! SKOR! KLÄDER!

And it feels sooooo gooooood <3
Och nej, ingenting från nån herravdelning. Jag vet inte varför jag bestämde mej för att bli så tjejig helt plötsligt. Kanske för att jag vet att min pojkvän tycker om det 8D Eller för att jag tröttnade på min gamla försök till att vara androgyn. Dvs se ut som en kille. Men det är ju skitsamma, för så fort jag öppnar munnen så låter jag som Hello Kitty med helium. (Bästa beskrivningen av min röst som jag nånsin har fått)

Ska jag vara helt ärlig så tror jag att jag tröttnade på att alla är så sjukt mycket snyggare än mej. Så.
Jag tänkte.
JAG VILL OCKSÅ!!
RARRARARARAAA. R.

Det är klart enklare att bara dra på sig nåt tältaktigt och sedan gå ut... Men nu vete fan. Har köpt ett antal tältliknande linnen/klänningar i glada färger o_o Herregud. Kom fram till att jag har för mycket svart i garderoben. Ay ay ay.

Ursprungligen vet jag att jag aldrig ville bli dömd för hur jag klär mej, så jag klädde mej så att folk inte skulle tro att jag var en typisk tjej. (Ja.)
Jag vet att första intrycket betyder skitmycket, så folk som ger fan i första intrycket och kör på ändå har väl alltid varit de som jag har letat efter. Lika bra det.



TL;DR: JAG HAR SÅ JÄVLA SNYGGA BEN. <3

Det var bättre förr

Jefla dag. Har hållit på att packa, rensa ur garderoben, laddat upp bilder på bildagboken (ja, bil), tvättat, käkat yogurt, varit mindre produktiv, sovit etcetc. Fan vad jag mår.

Iaf. I walked in on my bro (inte alls så snuskigt som det låter) och ser att han gör det mest intressanta som man kan göra. Han tittar på videoklipp från Heroes 3 på dutub.
Det här är ett spel som vi spelade helt sjukt mycket när vi var mindre, jag lär ju ha varit runt 10 typ. Kommer ihåg att det var färglatt, en jevvla massa fula gubbar, tog lång tid och MUSIKEN.

SHIT!

WOO!

Jag minns att pappa laddade ner all musik från spelet, av nån anledning, och så brukade vi lyssna på den när vi skulle sova. Sen slutade vi. Ja. Heroes 3 skivan ersattes av Markoolio, jag slutade sova i min brors rum (för jag slutade att dumpa ALLA saker jag hade i mitt rum på min egen säng) osvosv. Vi flyttade. Skivan föll i glömska.

Här började mitt liv gå neråt.
Jag började utveckla depression, starkt illamående, slutade borsta tänderna innan jag skulle gå och lägga mej, ville vara stjärngosse istället för tärna i luciatågen, jag lyssnade på Kent och Håkan Hellström, jag slutade läsa böcker, blev förkyld, började gymnasiet, klädde mej snyggt och ville inte gå i skolan.

Idag har jag mått förjävligt utan att riktigt veta varför. Frågade Axelito ifall han visste var skivan var och han började rota under sitt skrivbord.
Det visar sig att denna skiva har befunnit sig ca 30 centimeter ifrån min brors knän ända sedan jag var 15. HUVA!! ! !
*fradga*

Har suttit och lyssnat på den nu ett tag i alla fall, det är den bästa jävla nostalgitrippen jag någonson har haft. Oftast brukar nostalgitrippar sluta dåligt, för jag tänker bara på när jag var ungåglad, när livet lekte och ALLA I HELA JÄVLA VÄRLDEN älskade mej. Det slutade med att jag blev deprimerad.

Men nu är jag glad.


<3